Elsa Rut Henriksdóttir!

Elsa Rut Henriksdóttir! 24/11 2006!

Det var en ljus vintermorgon, vi tittar på varann djup o ler, vi är så förväntansfulla.. vi ska på det första ultraljudet, vi ska få se vårt tredje barn för första gången, o magen pirrar o jag nästan skuttar av glädje, *äntligen* va den dagen här, som vi hade väntat!! Kl 9.00 hade vi fått tid, så vi skickar iväg Moah till skolan o Meyah till dagis, o bara tar det lugnt hemma, vi fotar magen, bara för skoj skull, det syntes inte ens nåt då men jag ville ha kort på den ändå!

Vi åker upp mot Sjukhuset så där löjligt naiva o glada. Vi möter min Barnmorska o hejar, o jag går stolt mot det rum vi ska till. Sätter mig ner på soffan o väntar, det dröjer ut på tiden o klockan passerar 9.00, jag sitter o blir mer o mer otålig o tycker att de ska skynda sig på lite där inne... Vi hör hur det par som är inne sitter o skrattar lyckligt när de ser sin bebis sprattla o göra kullerbyttor, vilken känsla de fick uppleva, jag säger till Henka "Det här måste va det häftigaste jobbet i världen" Att utföra Ultraljud! De kommer ut med kort på sin bebis, o håller om varann när de passrear oss, jag jag kunde inte göra nåt annat än att le mot de, tänk så lyckliga!! O nu va det ju min tur..!!

Jag skuttar upp från soffan o tar i hand med Barnmorskan, Liljan heter hon, tyckte hon verkade jätte trevlig, o går in o lägger mig på britsen! Knäpper upp byxorna som man ska göra o drar upp min tröja. Vi små pratar lite, Liljan berättar vad hon ska undersöka på bebisen, "ja då" sa jag o tyckte att jag visste det redan eftersom jag redan har 2 st innan! Hon smetar på mig den kalla gelen o drar runt med Ultraljudsmaskinen, "Puh, det va iallafall en bebis där inne tänkte jag direkt när jag såg ryggraden, o blir lättad, även om jag hade känt sparkar från v.13 ca! Man vet ju aldrig!!

Jag kommer på att jag skulle säga till om foton på bebisen, o Lilian säger att det tar vi senare! O Hon hann bara släppa ordet så såg hon nåt avvikande på vår bebis! Blodet stannar i min kropp när jag hör henne säga "Nu ser jag nåt som inte stämmer" VA?? Va sa du, sa du? Jag stirrar på skärmen, jag blinkar inte ens, vad sa hon.. vad ser hon? Jag såg ju bebisen, jag såg ju den tänker jag o får kalla kårar rakt igenom kroppen... "Vad ser du sa du" frågar jag, o hon visar, ett stort bråck på magen på vår bebis... vad är ett bråck tänker jag då... jag ser inget... vadå?? Hallå... I den stunden brister jag ut i hysteriskt gråt... jag skrek rakt ut.. "Jag visste det.. jag visste att det var nåt fel.. jag kände det på mig!!" Jag gråter så jag tappar andan... Jag vet inte vart jag sa ta vägen... det ända Barnmorksan säger är "Jag är ledsen, men jag vill att en Doktor tittar på det här oxå!"

Hon går iväg o lämnar oss ensamma för att rinag efter en Doktor... Kommer tillbaka rätt snabbt o säger att vi måste vänta, för doktorn är upptagen just nu men kommer att titta på bebis så fort han är klar, men vi får inte vänta i det rummet vi satt i utan vi måste gå ut från det rummet över till ett annat rum.. jag får Panik... tänk alla som sitter där ute o väntar.. de kommer se att jag har gråtit.. de kommer fatta att det är nåt fel på vår bebis!!! Jag vill inte!! Men vi måste.. så vi går o sätter i ett annat rum, men jag kommer på ganska snabbt att jag är kissnödig, man ska ju vara ganska kissnödig för undersökingen o jag blev ju ännu mera kissnödig när jag blev så rädd! Så nu måste jag passera alla igen i väntrummet för att ta mig till Toaletten.. o när jag går där får jag syn på Björn, en kompis till min bror som väntar sitt 1:a barn, o han rusar fram till mig o frågar vad som har hänt o jag berättar att de har hittat ett bråck på magen men vi vet inte så mycket mer än så o börjar gråta hysteriskt igen! Jag går tillbaka till rummet efter toalettbesöket o där sitter vi en bra stund, jag får kramar av Lilian som beklagar sig gång på gång!

Efter en lååång stund så följer hon oss upp till SpecialKliniken för att träffa doktorn, o börjar rabbla nåt om Trisomi hit o Trisomi dit, o jag fattar ingenting! Vi får lägga oss på en brits igen, knäppa upp byxorna o dra upp tröjan, precis som förut, o vid det här laget så skakar jag, av rädsla! Doktorn tittar noga på bebisen o mäter den om o om igen, o frågar "är du säker på att du är i v.19?" Ja sa jag gång på gång... Men jag får det bara till v.15?!? Men... jag är i v.19... nu börjar jag bli riktigt rädd!! "jag vill göra Fostervattensprov på dig" då får vi veta mer exakt vad det är! jaha tänker jag... o nu kom det in en läkare till o tittar, de börjar prata om jordgubbshuvudform osv, o jag tänker att "herregud" vad är det här.. jag vill sova!!!! Vill inte va mä längre... De förbereder fostervattensprovet o jag skakar av rädsla... vet inte vart jag ska ta vägen... Det är precis som om marken har öppnat sig o jag har ramlat ren i ett stort svart hål!!!!!

Nu sticker de mig o "AJ fan vad ont det gjorde" jag låg där på bristen o grät o skakade, o försökte intala mig att det är bara en dröm en mardröm o jag snart skulle vakna! Vi får gå hem o vila o smälta allt som har hänt, provsvaren komemr om 2 daagar.. då får vi veta vad som är fel med vår bebis.

Vi åker hem helt tysta, helt slut efter en förmiddag på sjukhuset... jag går raka vägen upp till sovrummet o lägger mig i sängen.... jag va så trött... men jag ringer min mamma på Island direkt o ska försöka berätta för henne vad som hade hänt, o jag fick inte fram ett ljud.. jag grät hysteriskt, o hon fattar ingenting, utan ber att få prata med Henka, vid det här laget fattar hon att nåt är allvarlgt fel! Jag lugnar ner mig o börjar få fram vad som har hänt, o då inser jag att mitt barn kommer dö! Vi pratar en stund men sedan sover jag ett par timmar, o när jag vaknar så tänker jag att allt bara va er dröm o att nu ska vi iväg till ultraljudet.. men nej.. så är det inte... det hade hänt på riktigt!!! Vi åker o hämtar våra tjejer på skolan o dagis, o sedan åker vi till svärmor o svärfar, där va det ingen hemma så vi sätter oss i soffan, o granskar Ultraljudskorten som vi fick med oss hem, vi ser felen men för oss är vår bebis perfekt o vi längtade efter henne precis lika mycket som Moah o Meyah! Efter en timme så kommer svärmor hem, hon hade vart o handlat, o när hon får syn på mig så börjar jag gråta igen o hon blir aldeles chockad o frågar vad som har hänt o hon börjar oxå gråta, jag berättar o vi gråter o pratar om vad som är fel o vad som kommer hända osv... Efter ett tag så lugnar vi oss o svärmor går o ringer svärfar o berättar, så han komemr hem ganska snart därpå! Vi äter o pratar o pratar! Sedan åker vi hem för att sova.

Två dagar senare så är vi tillbaka på sjukhuset o får provsvaren, det är TRISOMI 18, vad är det..? Jag har aldrig hört om det förut... så läkaren förklarar att det är ett kromosomfel, o de flesta barn som har det felet klarar sig inte, o oftast dör de under graviditeten eller strax efter födelsen. O shit tänkte jag... nu vill jag VERKLIGEN inte va mä längre... vi blir tilldelade en kurator o så bestämmer vi tid för avbrytning! Avbrytning av graviditet, av vårt barn! Vi ska alltså inet få ett barn i April, utan vi ska avbryta dess liv här o nu! Hur grymt får det va?? Hur ska man kunna klara av nåt sånt? En tablett så är allting slut!! Jag tar den äckliga, förbannade j****a tabletten o åker hem för att sova för en sak vill jag inte va med om i vaket tillstånd o det är när min bebis somnar in i min mage!!! Jag vaknar efter några timmar o känner inget liv inne i magen, det är precis stilla... inte en ända rörelse... allting är slut... Jag gråter...gräter... Hålet är större än vad jag trodde.. kommer jag att komma ur det här svarta hålet nån gång?

Vi ska upp till sjukhuset två dagar efter att jag svalde tabletten, för att föda fram vår bebis, som är väldigt liten, så liten!!!!

Vi åker upp redan dagen innan för jag börjar få sammandragningar, o jag jag va livrädd att jag skulle föda henne hemma! Men när vi kommer in så får jag en sömntablett så jag får sova under natten, så jag orkar med förlossningen dagen efter! Vi blir väckta kl 8.00 för att det är frukostdags, hon vår sköterska säger att vi är välkomna in i matsalen. Ja tack säger vi o går dit, det första jag ser är massor med nyblivna mammor med sina små bebisar, jag tänker att det inte ska beröra mig ett dugg, för alla mina känslor va borta... jag tar min frukost o går o sätter mig vid ett bord, o när jag tittar upp får jag se ett barn vars en mamma håller i o försöker trösta o pappan gosar med den o säger" Så ja lilla älsklingen" då brister det.. jag går därifrån gråtandes in på rummet, o henka o mamma efter! Jag klarar inte sånt där... där ska jag sitta o äta frukost med massa nyblivna lyckliga mammor, när jag om en timme ska påbörja en förlossning av mitt döda barn!

Jag stannade på rummet nästan hela dan.

Vi påbörjade förlossningen kl 9.00, o jag lunkade på under hela dagen till kl 19.00 då vår bebis kom ut! Jag hade stängt av alla känslor där vid det tillfället, jag var arg o ledsen o förbannad för att dettta hände oss, jag vill bara bort därifrån! Men nu va vår bebis där o sköterskan tog med sig bebisen ut för att tvätta av den o för att ta på den en liten tröja vi hade med oss åt den! Vi visste att det var en flicka så vi hade valt en rosa tröja med luva så hon inte skulle frysa, när inte vi kunde va där o värma henne!

Vår bebis var 18cm o vägde 106 gr! Hon va 19 veckor.

Sköterskan kom in med henne till oss, i en liten liten korg med täcke på sig, där låg hon, vår bebis, det såg bara ut som hon sov, såg så fridfullt ut. Men vi vågade inte röra henne, vi va för rädda, för rädda för döden. Vi ångrar oss djupt idag att vi inte höll i henne, kramade henne, gav henne en puss o sa att vi älskade henne o att vi skulle ses en vacker dag! Vår älskade bebis, ängel, Elsa! Hon va så lik sin GammelMormor, o jag vet att hon ser efter henne åt mig, tills jag den dagen möter min lilla flicka! Jag kan inte beskriva sorgen o saknaden av ett barn jag aldrig fått lära känna, den är outhärdlig! Det saknas ett barn här hemma, o det kommer det alltid att göra!

Jag önskar att jag fick se henne en dag... bara för att se henne, jag vill!! Jag måste!!! Mitt barn!!