Tre år av saknad...

Kan inte förstå hur fort det går, tiden har verkligen rusat förbi o idag är det tre år sedan jag låg på KK i Norrköping o genomgick en förlossning, efter tolvtimmars värkarbete så kom lilla ElsaHjärtat till oss, så liten så liten.

O tyvärr inte vid liv, o det gör så ont i mig att hon inte fick chansen till ett värdigt liv, så orättvist. Hon fattas mig varje dag, o jag kommer nog aldrig kunna passera en dag utan att tänka på henne. Hon är en del av mig o kommer alltid att vara det.

Även om hon bara va 19 veckor så va hon min lilla bebis, som sparkade i magen o gjorde sig påmind. Jag kommer aldrig glömma den dagen vi va på Ultraljudet o fick veta att det fanns avvikelser, den känslan kan jag nog aldrig beskriva i ord för den är så ofattbar, det finns ingen sån känsla i något annat här i världen, man blir så iskall, allt stannar i kroppen, hjärtat slutar att slå, blodet slutar rinna, hjärnan snurrar, o magen värker... Tårarna slutade inte rinna o det kändes som marken öppnade sig o jag sjönk, sjönk ner i ett stort hål, o det hålet är fruktansvärt mörkt o kallt.

En mamma vill ju skydda sina barn till max o att ligga där o veta att man inte kan göra nåt för sitt öfödda barn är fruktansvärt. Man är så liten o hjälplös, ofattbart. Jag kände mig väldigt ensam o gör fortfarande ibland, att försöka återgå till en normal vardag är ju svårt för livet blir aldrig desamma igen. Man vet inte hur man ska gå vidare, att ta små steg varje dag är det enda man kan göra. Man bli aldrig hel igen efter en sån förlust, men man lär sig leva med den. Även om den många gånger är fruktansvärd svår att leva med.

Nu är det som sagt tre år sedan o mycket har hänt, våra liv ser absolut inte ut som det gjorde då. Tragedi som sådan kommer tyvärr med kris efter kris o det är inte alltid man fixar det, psykosen är väl det som gjorde att det blev som det blev. Man har så mycket känslor som man inte kan hantera. Det finns mycket jag skulle göra annorlunda under dessa 3 år, mycket saker som jag ångrar. De brukar säga att allt har sin mening, men jag vet inte... kanske...

Idag ska jag ner till Minneslunden o tända det finaste ljuset av de alla, o ägna ElsaHjärtat min bästaste tanke, o hoppas att första snön faller.

Den här låten var en utav mina absoluta hjälpsamma låtar i min svåra kris när vi förlorade Elsa.

Sov gott min lilla ängel, du fattas mig... Alltid!